Efter att ha lekat Tarzan så var det dags att åka vidare till Rio. Båtresan från stugbyn till Manaus hamn tog cirka tre timmar och vi njöt i solen. Det var lika varmt och fuktigt som alltid trots att vi startade båtresan ursinningt tidigt på morgonen. Ungefärligen klockan halvtio var vi framme vid hamnen och våra värdar tog oss till en folkabuss för vidare färd mot flygplatsen. Vårt plan skulle inte gå förrän klockan tre men vi tänkte att det går lika bra att vänta på flygplatsen. Vårt hopp var att vi skulle kunna checka in relativt snabbt så att vi blev av med väskorna. Flygplatsen låg inte mer än 20 minuters resa från hamnen och snart klev vi av bussen. Vi vinkade av guiden med 50 dollar och ett naivt hopp om att han skulle kunna ordna fram vår kamera sen gick vi fram till avgångshallen.

Avgångshallen var ingen hall utan i pricip tre väggar med tak och öppet ut mot vägen. Detta såg vi när vi klev av men trodde att vi skulle gå in för att hamna i avgångshallen. Ack, vad vi bedrog oss. När insikten satt sig så grep vi nästa halmstrå som var att vi skulle väl kunna checka in snabbt och komma in i den luftkonditionerade avdelningen. Ännu mer långnäsa, här kunde man inte checka in förrän tidigast 1,5 timmar innan avgång. Det skulle innebära en väntan på 3,5 timmar för oss om inte vårt flyg varit försenat ytterligare en timme. 4,5 timmar sittandes i 35 graders värme med en luftfuktighet som gränsade till 100 procent. Det är ungefär som du ständigt kramas ur vätska som du måste ersätta för att inte tuppa av.

Förutom väntan så var det dåligt med sittplatser så Svenne och jag fick dela på en stol som vi växelsatt på. Det var bland de längsta timmar vi upplevt men till slut så var det dags att checka in. Brasilianska incheckningen är lite annorlunda än den svenska. Du köar i kön för att visa biljetten och när du kommer fram tittar dom på den, skriver en lapp och av bär det till nästa kö. Lappen som du får med dig visar hur mycket flygskatt du skall betala och den observante läsaren förstår nu att nästa kö är skattekön. Tro nu inte att köandet är slut efter flygskatten är betald utan det är tillbaka i första kön och först efter uppvisande av biljett och kvitto på betald skatt som du nu kan gå in i avgångshallen med dina boardingkort.

Det var ett riktigt helsicke för oss att klura ut proceduren när vi reste från Rio till Salvador men nu var vi medveten om den redan från början. Allt köande tog runt en halvtimma så vi hade ytterligare en timma att slå ihjäl innan vi skulle borda planet. Luftkonditioneringen kändes underbar på våra hårt värmeansatta kroppar. Vi strosade runt, köpte nån öl och sedan gick vi till gaten. Flygresan till Brasilia fortlöpte utan incidenter och vi landade där vid 9-tiden. En härlig tur på 5 timmar. Nu började dagen ta ut sin rätt både på mig och på Svenne. Det var två timmar tills planet skulle lyfta med sikte mot Rio. Båda av oss var dödströtta men vi höll oss vakna och fick borda planet i rätt tid. Jag garanterar att vi var inte vakna mer än tjugo sekunder sedan vi satt oss.

Jag vaknade till av att en person stötte i mig när han gick av planet. Yrvaken knuffade jag i Svenne och sa att vi förmodligen var framme men gick för säkerhets skull fram till flygvärdinnan och frågade. Tänk dig in i hennes situation, en kopiöst svettande person som förvirrat kommer fram till dig mumlande en fråga om vi anlänt till Rio. Hennes min när hon svarade på min fråga om vi var framme borde det funnits ett kort på. Hon svarade att vi inte ens lyft utan vi måste gå av då det var oväder och dom inte fick lyfta. Förvirrat tittade jag på klockan (varför jag inte gjorde det innan frågan var ställd, begriper jag inte) och såg att det hade förflutit hela 5 minuter sedan vi klivit på planet.

Den i min tro smidigaste flygresan hade aldrig hänt. När vi kom tillbaka i avgångshallen såg vi ett enormt åskväder med blixtar som lyste upp natten utanför. Vi fick besked att ovädret skulle väntas ut och att alla landningar samt starter var tillsvidare avbrutna. Det var bara att återta en stol (det fanns gott om dom där, tack och lov) vid gaten och vänta. Sven-Erik och jag försökte sova i skift men det blir liksom ingen riktigt bra sömn sittandes i en stol. Klockan 4 på morgonen fick vi borda planet igen och nu höll vi oss vakna så vi såg att planet lyfte. Tack vare förseningen kunde inte planet gå direkt till Rio utan fick landa på ett mindre flygfält först och byta till ett annat plan. Varför vet jag inte men vid det laget var jag så less på resande att min enda önskan var komma fram till hotellet i Rio. Sent omsider landade vi i Rio klockan 9 på morgonen. Vi hade i alla fall startat resan klockan 6 på morgonen dag 1 och avslutat den klockan 9 på morgonen dag 2.

Vi tog taxi till hotellet i Rio och vägen in är inte vacker. Fruktansvärt fula fabriksbyggnader och industriområden men när du kommer in i mot stadskärnan som ligger nästan i en gryta växlar det. Vackra badstränder och en strandpromenad som är milsvid. Trots tröttheten gick det att se det vackra scenario som visade sig. Inför resan hade vi löst ett flygpass med 5 resor inbokade och vår tanke var att vi under dagarna i Rio skulle ta sista skuttet till Iguapsufallen (tror det stavas så). Iguapsufallen ligger i gränslandet mellan Argentina, Brasilien och Uruguay och är det största fallet i kontinenten. Min vän Lena har visat bilder på fallet sedan hon var där och det är MÄKTIGT. Resan som vi nyss genomlevt gjorde att vi inte ville resa mer utan stannade resten av de 9 dagarna i Rio. Efter sett bilderna så ångrar jag mig mycket men vi var mentalt knäckta av sista resan så vi skippade Iguapsu. Men kanske nästa gång.